Svenska myndigheter har ett uttalat mål att flytta över mer gods från väg till vatten. De huvudsakliga anledningarna är de negativa effekter som orsakas av transport på vägar i form av exempelvis trängsel, buller och olyckor. Under rätt förutsättningar är sjöfart även mer energieffektiv och förbrukar mindre bränsle genom att transportera mer gods på en gång än till exempel lastbilar, och kan därmed bidra till minskade utsläpp av växthusgaser. Det finns även goda möjligheter till att utveckla fartyg och pråmar som drivs av helt förnyelsebara drivmedel. Användandet av urbana vattenvägar i Sverige är mycketsparsamt, trots att det finns ett stort intresse för urban vattenburen logistik (UVL) hos offentliga aktörer på nationell, regional och kommunal nivå. Janjevic & Ndiaye (2014) visade i sin genomgång att UVL används i ett antal fall runt om i Europa, exempelvis i Bryssel, Amsterdam, Utrecht och Paris. I de flesta fallen har myndigheter spelat en stor roll för att både driva på och stödja utvecklingen, exempelvis genom att tillhandahålla infrastruktur i form av att stå för kostnad för att bygga kajer. Det har även omfattat ekonomiskt stöd till eldrivna pråmar.