Anläggningskonstruktioner utsätts för en aggressiv exponeringsmiljö, frostangrepp och tösalter, samtidigt som dessa förväntas ha en lång livslängd. Detta ställer höga krav på betongens beständighet. Syftet med projektet är att undersöka vad som begränsar livslängden hos armerade betongkonstruktioner i vägmiljö. Projektet inleds med en litteraturstudie där nedbrytningsmekanismer samt regelverk undersöks. Därefter har en undersökning gjorts där 43 utvalda konstruktioner har studerats. Undersökningen har utförts med hjälp av Trafikverkets broförvaltningssystem BaTMan där skador och åtgärder har inventerats för att sedan ligga till grund för en sammanställning som har för avsikt att ge en bättre uppfattning av vad som begränsar livslängden hos vägkonstruktioner. Skador och åtgärder anknutna till betongbeständigheten är de som studerats. Arbetet är avgränsat till motorvägsbroar i Västsverige projekterade under tidsperioden 1949 till 1979 då dessa konstruktioner börjat uppvisa beständighetsskador samt att intressanta förändringar i regelverket har gjorts under tidsperioden. Denna sammanställning har sedan använts för att dra slutsatser om skadeutvecklingen genom åren samt hur den hänger ihop med betongbeständigheten. De viktigaste slutsatserna från undersökningen är att den främsta orsaken till skador på de undersökta konstruktionerna är kloridinitierad armeringskorrosion. Den konstruktionsdel som är mest utsatt och har flest allvarliga skador är kantbalkarna. Utformningen av detaljerna har visat sig vara mycket viktigt för en utsatt vägkonstruktions beständighet och minst lika viktigt som betongens kvalité. Framför allt grund- och ytavlopp studerades då de visade sig vara problematiska. Frostskador var inte speciellt vanligt förekommande på de undersökta konstruktionerna. Nyckelord: Armeringskorrosion, BaTMan, beständighet, betong, broar, detaljer, frost, grundavlopp, kantbalk, klorider, livslängd, Trafikverket, vägmiljö