Spårvägssystem har åter fått en central roll i svensk stadsutveckling, ofta i täta stadsmiljöer där utrymmet är begränsat och flera trafikslag behöver samsas. När spårväg anläggs med eget utrymme invid körbana förbättras framkomligheten för kollektivtrafiken, men samtidigt riskerar spår och körbana att skapa barriärer för gående och cyklister. För att minska denna barriäreffekt anläggs gång- och cykelpassager över både körbana och spår. I Sverige saknas dock nationella riktlinjer för hur sådana passager bör utformas och regleras. I stället har olika städer utvecklat egna lösningar, vilket lett till stor variation i utformning, reglering och tydlighet. Detta kan i sin tur skapa osäkerhet hos trafikanter och påverka trafiksäkerheten negativt.  Mot denna bakgrund har denna studie genomförts med stöd från Trafikverkets Skyltfonden. Studien syftar till att öka kunskapen om trafiksäkerhet och funktion vid gång- och cykelpassager över spårväg i stadsmiljö, med särskilt fokus på den ofta förbisedda ytan mellan körbana och spår. Genom en kombination av litteraturstudie, olycksdataanalys (STRADA), fallstudier, platsobservationer samt intervjuer med spårvägsexperter har olika typer av passager analyserats i svenska städer (Stockholm, Göteborg, Lund och Norrköping) samt i Kraków, Polen. Studien har även haft som mål att identifiera riskfaktorer och ta fram praktiska rekommendationer som kan stödja framtida planering och projektering.  Den övergripande hypotesen har varit att passagens utformning är avgörande för trafikanternas uppmärksamhet och därmed för trafiksäkerheten. Särskilt har antagits att saxade passager (sidoförskjutna passager) kan öka uppmärksamheten mot inkommande spårvagn, minska risken för feltolkning av signaler och ge bättre utnyttjande av begränsade ytor, förutsatt att de är rätt utformade och dimensionerade.  Studiens resultat visar att ingen enskild utformningstyp så som rak eller saxad, signalreglerad eller obevakad entydigt kan pekas ut som säkrast. Trafiksäkerheten påverkas i stället av en kombination av faktorer: tydlighet och konsekvens i reglering, tillräckliga väntytor mellan körbana och spår, god tillgänglighet samt anpassning till lokala trafikflöden och beteenden. Olycks- och observationsanalyser visar att många riskfyllda passager kännetecknas av trånga refugytor, otydliga eller motstridiga signaler, slussning utan tillräckligt utrymme samt bristande tillgänglighetsanpassning. Variation i utformning inom samma stad eller stråk framstår i sig som en riskfaktor.  Studiens hypotes om att saxning är en optimal lösning får delvis stöd: rätt utförd kan saxning öka uppmärksamheten och sänka hastigheter, men felaktigt utformad saxning kan leda till trängsel, försämrad framkomlighet och genvägsbeteenden. Studien drar slutsatsen att detaljerade nationella riktlinjer eller typritningar sannolikt inte är ändamålsenliga. I stället rekommenderas ett principbaserat angreppssätt med tydliga ”do’s and don’ts”, där fokus ligger på kvalitet i utformning, konsekvent reglering och platsanpassade lösningar som tar höjd för mänskliga felbeteenden och lokala förutsättningar.  De metoder som har använts och beskrivs i denna studie är generellt tillämpbara och kan med fördel återanvändas i framtida studier av gång- och cykelpassager över spårväg. Genom att tillämpa samma metodik på fler platser, i fler städer och över längre tidsperioder kan ett bredare och mer varierat empiriskt underlag byggas upp. Detta skapar förutsättningar för större mångfald i studerade utformningar och regleringsprinciper samt möjliggör fördjupade analyser av enskilda utformningselement. På så sätt kan kunskapen successivt fördjupas kring vilka lösningar som fungerar väl, vilka som innebär återkommande risker och hur olika utformningsval samspelar med lokala förutsättningar, trafikflöden och trafikantbeteenden.