Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) är bland de mest problematiska invasiva främmande växtarterna i Sveriges transportinfrastruktur. En omfattande spridning över både korta och långa avstånd sker med människans hjälp.1 Viss spridning i landskapet är avsiktlig, genom plantering i trädgårdar, men i väg- och järnvägsnätet är spridningen huvudsakligen oavsiktlig, genom slåtter, snöröjning, förflyttning av jordmassor och liknande. Förflyttning av jordmassor är särskilt problematiskt eftersom blomsterlupin har en fröbank. I Trafikverkets verksamhet uppkommer jordmassor kontaminerade med blomsterlupin i flera situationer, exempelvis i byggprojekt och vid dikesrensning och beläggningsarbeten. Att transportera kontaminerade massor till godkänd deponi är kostasamt, särskilt vid arbeten då det uppstår stora volymer av jordmassor. Trafikverket provar därför sätt att hantera massor lokalt för att undvika transporter. Ett par exempel på sådan lokal hantering av jordmassor med blomsterlupin har utvärderats. Två av lagringsplatserna var fria från blomsterlupin vid inventeringstillfällena. Det visar att lokal lagring med täckning med rena massor är en metod som mycket väl kan fungera. På vissa lagringsplatser fanns däremot lupiner, och dessa platser pekar på ett antal problem och risker som måste undvikas om metoden ska fungera.