Djupstabilisering är en snabb och kostnadseffektiv grundförstärkningsmetod som kan användas i olika sammanhang. För Trafikverkets del är det mestadels använt för sättningsreduktion och/eller släntstabilitet och för att förbättra stabiliteten för väg- och järnvägsbankar. 

Djupstabiliseringsmetodiken utvecklades i Norden parallellt med en liknande utveckling i Japan. I Japan användes dock företrädelsevis den våta metoden, d.v.s. bindemedel blandades först med vatten innan det blandades ner i leran. I Norden används företrädelsevis den torra metoden. 

Sedan 1970-talet har maskinutrustningen utvecklats mycket med bl.a. loggning av bindemedelsmängd, rotationshastighet etcetera. 

På bindemedelsfronten har utvecklingen inte utvecklats lika mycket. De första pelarna installerades som rena kalkpelare vilket mer och mer ersattes an kalk- och cementpelare, ofta med en inbördes förhållande på 50/50 %. 

Syftet med undersökningen har varit att testa olika alternativa bindemedel och jämföra dessa med det traditionella bindemedlet kalk och cement 50/50. Försöken är avgränsade till att innehålla endast skjuvhållfasthet och inte direkt utsläpp av växthusgaser eller tillgänglighet. 

Vidare har syftet också varit att öka antalet alternativa bindemedel som kan användas inom djupstabilisering för att säkerställa tillgång på material.