Denna rapport är framtagen med ekonomiskt stöd från Skyltfonden, Trafikverket. Ståndpunkter, slutsatser och arbetsmetoder i rapporten reflekterar författaren och överensstämmer inte med nödvändighet med Trafikverkets ståndpunkter, slutsatser och arbetsmetoder inom rapportens ämnesområde.

Denna studie undersöker hur sophämtning i urbana och suburbana miljöer påverkar trafiksäkerheten – för både renhållningspersonal och andra trafikanter. Genom fältstudier, intervjuer och litteraturstudier visar studien att säkerheten formas i skärningspunkten mellan styrning, yrkeskultur, upphandling, stadsplanering och beteenden. 

Risker uppstår ofta i samspelet mellan trånga gaturum, stress, otillräcklig teknik och organisatoriska utmaningar. Bland de återkommande problemen finns backning, dragning av kärl över vägbanor samt angöring på övergångsställe eller i körbana, antingen för att dedikerade lastzoner är blockerade eller väljs bort. Andra risker rör samspelet med fotgängare och cyklister där högt tempo, oaktsamhet och döda vinklar skapar farliga situationer. Även parkerade bilar bidrar till ökad olycksrisk genom att de upptar plats vilket kan påverka framkomlighet och sikt. Sammantaget är platsbrist den främsta utmaningen. Fältstudien visar att arbetet präglas av improvisation och oskrivna regler. Planeringsideal om dedikerade ytor krockar med verkligheten. 

Enligt en sammanställning av statistik från Vägverket och Transportstyrelsen, som publicerades i Transportarbetaren 2016, omkom 22 personer i olyckor med sopbilar mellan 1994 och 2016, och 102 personer skadades svårt under samma period. Det motsvarar i genomsnitt ungefär ett dödsfall per år. 

Bakgrunden till denna studie är reformen om fastighetsnära insamling (FNI), där fler fraktioner ska samlas in vid bostaden från 2027. FNI drivs av miljömål men leder samtidigt till fler stopp och tätare trafik i redan trånga stadsmiljöer – en målkonflikt mellan återvinning och säkerhet som sällan erkänns, varken av de instanser som drivit lagstiftningen eller i branschens remissvar. Studien visar vidare en växande klyfta mellan upphandlingarnas ambitioner och det praktiska arbetet. Arbetsmiljökrav skrivs in men följs sällan upp. Teknik – som kameror och sensorer – används ibland som alibi. 

En annan central konflikt rör förarnas attityder gentemot andra trafikanter. Cyklister och gångtrafikanter uppfattas ofta som mer problematiska än bilar – trots att bilens fysiska påverkan är större. En arbetsmiljösamordnare nämnde cykelbanor tre gånger som det största problemet, men reagerade med förvåning när frågan om parkerade bilar ställdes: “Det har jag inte tänkt på.”  

Rapporten visar också att tidspress inte bara beror på arbetarnas önskan om tidig hemgång. Som en passiv protest undersökte utförarna vid ett tillfälle vad som hände när föreskrifterna följdes – med följden att arbetstiden tredubblades. Försöket avfärdades av ledningen med orden: “Det blir inget med det.”  

Slutsatsen är att trafiksäkerheten inte kan lösas inom branschen ensam utan måste lyftas till en samhällsnivå, där fysisk miljö, politiskt mod och tydliga prioriteringar samspelar med attityder och samspel – och där trygghet för sårbara trafikanter inte ses som ett störmoment utan som en förutsättning. 

En generell rekommendation är att våga tänka utanför boxen och inte fastna i standardiserade lösningar. Politik, renhållningsbolag, tjänstemän och fastighetsägare behöver samverka och vara beredda att prova nya idéer och lösningar samt vara flexibla både i organisation och teknik. Tidpunkten för sophämtning, användning av alternativa fordon, robotisering och även ”concierge”-tjänster kan vara framtida lösningar som gör stor skillnad. Beteendefrågor är också centrala. Genom att lyfta blicken från detaljerna och se hela systemet kan utrymme skapas för innovation som stärker trafiksäkerheten.