I Sverige är de huvudsakliga nedbrytningsmekanismerna för armerade betongkonstruktioner i vägmiljö armeringskorrosion initierad av kloridinträngning samt frostangrepp med tösalter. Det kan också vara korrosion av karbonatisering och frost med sötvatten, i miljöer utan tösalter (längs järnvägar). Nedbrytningsmekanismerna är olika allvarliga för konstruktionens funktion, där vissa kan resultera i att konstruktionens bärförmåga reduceras (t.ex. armeringskorrosion av klorider) medan andra främst resulterar i problem av estetisk karaktär (t.ex. avflagning av frost). Med inblandning av tillsatsmaterial som flygaska och slagg (GGBS) ökar bl.a. betongens täthet. Detta verkar positivt för betongkonstruktioners beständighet, som exempelvis minskad kloridinträngning, men kan i vissa fall också ha en negativ påverkan såsom försämrad frostbeständighet vid karbonatisering eller ett något lägre kloridtröskelvärde. Ofta redovisas dessa positiva och negativa effekter separat, vilket gör det svårt att bedöma den samlade effekten på konstruktionens livslängd. En ytterligare faktor som bör beaktas är den från eventuella klimatförändringar, inte minst eftersom anläggningskonstruktioner ofta dimensioneras för över 100 år. Genom att göra livslängdbedömningar för betongkonstruktionen kan man få en bättre uppfattning om hur beständigheten påverkas av flygaska och GGBS. I denna bedömning ges möjlighet att analysera effekter från samtliga påverkande faktorer och dess variationer. Det finns idag farhågor kring frostbeständigheten hos betong med GGBS, då det har visat sig att karbonatiseringen hos slaggbetong kan ha en negativ inverkan på frostbeständigheten vid saltfrostangrepp1. Det verkar då finnas en viss krisrisk nivå på inblandningen av GGBS, uppgifter i nationell och internationell litteratur visar att saltfrostbeständigheten hos betong med mer än ca 30-40 vikt-% GGBS av bindemedlet försämras betydligt när betongen karbonatiserat på grund av att porsystemet förändras och blir grövre. Exakt var denna kritiska gräns med avseende på frostbeständighet ligger, är dock något oklar och behöver utredas ytterligare. Även för betong med flygaska så påverkas porsystemet av karbonatisering. Men för betong med flygaska är farhågorna mer inriktade på en försämrad frostresistens av att luftporbildande tillsatsmedel påverkas av vissa flygaskor. Det har visat sig att restkolet absorberar delar av luftporbildaren vilket resulterar i en minskad eller varierande lufthalt i betongen. Genom att använda flygaska som uppfyller kraven i SS-EN 450-1 (kategori A) minimeras eventuella problem av kompatibiliteten med luftporbildare. Även för flygaskecement (CEM II/A-V eller CEM II/B-V) kan luftporsystemet påverkas negativt och högre dosering av luftporbildare behövas. Syftet med denna rapport är att ta fram bättre underlag vid beslut om användningen av flygaska och/eller GGBS i betong till anläggningskonstruktioner. Målet är att hitta lämpliga doseringar (och k-faktorer), med fokus på GGBS och saltfrostangrepp. Resultaten är också tänkt att kunna användas för att ge förslag på hur nuvarande regelverk kan revideras för att bättre kunna utnyttja flygaska och/eller GGBS.