Resultat från 33 år långa exponeringsstudier har visat att den största korrosionen på pålar ofta inträffar strax under grundvattenytan. Detta har förklarats av att det uppstår en galvanisk cell där den del av pålen som är under grundvattenytan blir anodisk på grund av den syrefattigare miljön och korroderar således med en ökad hastighet jämfört med den del av pålen som är i den mer syrerika miljön ovan grundvattenytan. Denna kraftigt förhöjda korrosion kallas vardagligt för midjebildning. För att på ett lämpligt sätt kunna dimensionera rostmånen eller korrosionsskyddet för en påle, givet en given plats, vore det intressent att kunna bedöma risken för att kraftig midjebildning ska uppstå. Genom att utveckla sonder som mäter de galvaniska strömmar som går mellan olika områden på en påle och exponera sonderna på samma platser som exponeringsstudier har utförts på, kunde resultaten från sonderna jämföras med resultaten från exponeringsstudien. De erhållna resultaten tyder på att de värden på korrosionen som sonden ger överensstämmer relativt väl med korrosionsvärdena från exponeringsstudien, både gällande storlek och placering. Det har dock under studien noterats att metoden lätt påverkas av nederbörd/smältande snö, varför det är viktigt att ta mätvärden kontinuerligt och under en längre tid. För att underlätta vidare användning av metoden bör mätningen automatiseras och mätvärdena överföras digitalt.