Rapporten är framtagen med ekonomiska bidrag från Trafikverkets Skyltfond. Ståndpunkter och slutsatser i rapporten reflekterar författaren och överensstämmer inte med nödvändighet med Trafikverkets ståndpunkter och slutsatser inom rapportens ämnesområden. Forskning visar att antalet döda i trafiken minskar i höginkomstländer men inte antalet skadade och vägtrafikolyckor prediceras globalt som den tredje största orsaken till förlust av hälsa år 2020. Det är dock brist både internationellt och nationellt på kunskap om hur konsekvenserna av allvarliga trafikskador ska bedömas och mätas. Få studier har fokuserat på återgång till arbete efter en trafikskada och som tagit hänsyn till hur livskvalitén kan påverkas av sjukfrånvaro men de svenska studier som genomförts visar att livskvalitén påverkas efter en vägtrafikolycka samt att en majoritet av de trafikskadades arbetsförmåga påverkas av en vägtrafikolycka. Det aktuella projektet syftade till att förbättra kunskapen om livskvalitet hos personer som skadats i vägtrafikolyckor. Mer specifikt undersöktes om allvarlighetsgraden på skadan samt typ av vägtrafikant påverkar ev. livskvalitetsförlust samt hur personens arbetssituation påverkas av trafikskadan. Totalt inkluderades 1011 personer som identifierades i STRADA och som skadats i vägtrafikolyckor mellan 1 januari 2007 och 31 december 2009. För att besvara frågeställningarna kombinerades registerdata (STRADA), registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (försäkringskassans register MiDAS och SCBs register LISA) med självskattad data (livskvalitet, EQ5D). Resultatet visar att 42.8 % (n=433) av deltagarna rapporterade sjukfrånvaro under året efter vägtrafikolyckan. 26 % av deltagarna hade sjukfrånvaro på över 60 dagar, av vilka 11 % rapporterade en sjukfrånvaro på mer än 181 dagar. Totalt sett hade de med lindrigare skador samt skyddade trafikanter mindre antal sjukskrivningsdagar under året efter vägtrafikolyckan. Av de personer som var lindrigt skadade hade endast 4.4 % en total av 180 dagar eller mer av sjukskrivning under året, jämfört med 28.6 % av de personer som hade en skadegrad MAIS 3+. När det gäller livskvalitet, visar resultaten att oberoende av sjukfrånvaro rapporterar totalt sett över 44 % av alla deltagare i studien problem med smärtor, emellertid rapporterar de med flest sjukfrånvarodagar mest problem med smärtor (85.5 %). Vidare visar resultaten på en signifikant större förlust av livskvalitet för de med allvarliga skador (MAIS 3+) jämfört med de mindre allvarliga skadorna. Emellertid visar resultaten, mätt med EQ-5D index, att 26 % av personerna med lindrig skador (MAIS 1) hade en nedsatt livskvalitet. Mätt med EQ-5D VAS är denna siffra högre, hela 39 % av de med lindriga skador anger en nedsatt livskvalitet. Vidare rapporterade även ca hälften av de med lindriga skador (MAIS 1) problem med smärta. Samma mönster som för de allvarligt skadade kan ses med livskvalitet i relation till sjukfrånvaro där resultaten visar att personer med fler sjukfrånvarodagar rapporterar en större livskvalitetsförlust rörande alla aspekter mätt med EQ-5D, dock återfanns endast en statistisk signifikant skillnad i livskvalitet mellan de med >60 dagars sjukfrånvaro jämfört med de som inte hade någon. Sammantaget visar resultaten på att personer som har en högre skadegrad samt de personer som har längst sjukfrånvaro under året efter vägtrafikolyckan rapporterar en större förlust av livskvalitets jämfört med de lindrigare skadade och de personer som inte rapporterar sjukfrånvaro. Trots att livskvalitetsförlusten är störst för de personer som har den högsta sjukfrånvaro, ger skadan långtgående konsekvenser även för de personer som inte rapporterar sjukfrånvaro. För den person som skadats i en vägtrafikolycka erbjuds idag ingen psykosocial rehabilitering trots att flera studier har funnit att man kan drabbas av hälsoförlust och psykosociala reaktioner efter en vägtrafikolycka. Dessa reaktioner kan vara i form av ångest, oro, depression, och traumatisk stress, faktorer som man vet är associerade med livskvalitet. Resultaten från det aktuella projektet stödjer tidigare forskningsresultat som påvisat livskvalitetsförlust efter en vägtrafikolycka. I det aktuella projektet mättes livskvalitet ca 2 år efter skadan och trots detta rapporterar både de med sjukfrånvaro och ingen sjukfrånvaro livskvalitetsförlust. Resultatet stödjer att personer som skadats i vägtrafikolyckor är i behov av en rehabilitering som innefattar både den fysiska och den psykologiska aspekten av skadan. Rehabiliteringen bör finnas från skadedatum och under hela behandlingen, både när det gäller den fysiska skadan samt de eventuella psykologiska reaktioner som kan följa. Liknande nationella rehabiliteringsåtgärder har införts för personer som drabbats av fysiska sjukdomar, t.ex. infördes i maj 2014 en nationell rehabiliteringsplan för de som drabbats av bröstcancer (Regionalt Cancercentrum Syd 2014). Resultatet från det aktuella projektet stödjer en liknande åtgärd för de personer som drabbats av vägtrafikskador då de långtgående konsekvenserna av skadan är snarlika de reaktioner som följer ett cancerbesked.