Vid konventionell djupstabilisering används oftast cement och kalk som bindemedel. Idag används även restprodukter som förbränningsaskor och slagg som bindemedel vid stabilisering. Vid stabilisering av förorenade massor kan även komponenter som har till syfte att binda föroreningar blandas in i samband med stabiliseringen. Långtidsegenskaper och beständighet av stabiliserade jordkonstruktioner är dock två aspekter som sällan utvärderas. I dagsläget saknas det provningsmetoder för att avgöra vilken bindemedelskombination som ger den mest miljömässiga produkten ur ett långtidsperspektiv. Uppdragets mål var att ta fram en utrustning och en provningsmetodik för att i laboratorium accelerera och utvärdera den kemiska åldringen på stabiliserade prover. Ambitionen har även varit att kunna följa en eventuell styvhets-/hållfasthetsförändring under lakningen genom mätningar med seismik. Uppdraget har nått målsättningen med att ta fram en utrustning i vilken det är möjligt att simulera ett accelererat lakningsförlopp genom stabiliserade provkroppar. Det har genom analys av lakvatten varit möjligt att identifiera förändringar i tillstånd avseende exempelvis natrium- och kalciumkoncentrationer i lakvattnet. Under uppdragets genomförande visade det sig att det tänkta angreppssättet att korrelera seismikmätningar mot styvhets-/hållfasthetsvärden genom enaxliga tryckförsök på uttagna delprov från provkroppar som lakats inte var en framkomlig väg. Detta berodde på att små defekter och strukturer gav så stort genomslag på provningsresultaten att dess relevans i vissa fall kunde ifrågasättas. För att nå uppdragets målsättning att ta fram en lämplig provningsmetodik för utvärdering av långtidsegenskaper och beständighet krävs vidare arbete. Ytterligare utvecklingsarbete krävs för att kunna följa en eventuell förändring i styvhet/hållfasthet under lakning, men även bättre underlag krävs för att kunna ge rekommendationer kring exempelvis lämpliga intervall och tidpunkter för analys.