Slutrapporten är framtagen med ekonomiskt stöd från Skyltfonden, Trafikverket. Ståndpunkter, slutsatser och arbetsmetoder i rapporten reflekterar författaren och överensstämmer inte med nödvändighet med Trafikverkets ståndpunkter, slutsatser och arbetsmetoder inom rapportens ämnesområde. 

Fallolyckor bland fotgängare utgör den vanligaste olyckstypen i trafikmiljöer. Trots att de officiellt inte klassificeras som vägtrafikolyckor, spelar de en betydande roll för trafiksäkerheten i Sveriges kommuner. Medelålders kvinnor och äldre personer utgör de största riskgrupperna, och en betydande andel av dessa fotgängarolyckor orsakas av halka på snö och is, vilket pekar på betydelsen av halkskyddsåtgärder. 

För att tackla detta problem har cirka 70 svenska kommuner, enligt en enkätundersökning som vi har genomfört, implementerat subventions- och utdelningsprogram för halkskyddsbroddar som kan fästas på vanliga skor, särskilt riktade mot äldre invånare. Dessa åtgärder har stöd i tidigare forskning som visar att broddar, när de används, kan minska risken för halkolyckor och deras konsekvenser. 

Vårt projekt har tidigare utvärderat ett av de första broddutdelningsprogrammen i Göteborg. Resultaten visade en minskning av halkrelaterade skador under programmets första vinter, med en effekt så pass betydande att programmet bedömdes vara samhällsekonomiskt lönsamt. Flera andra kommuner har sedan följt Göteborgs exempel, men det är ännu oklart om dessa program har haft en liknande positiv effekt. 

Inom ramen för ett tidigare forskningsprojekt har vi identifierat att det finns stora variationer i programmens design och genomförande, vilket kan påverka deras effektivitet. Detsamma kan antas gälla för lokala faktorer som klimat. Därför är det av vikt att utvärdera dessa program ytterligare för att förstå om de är effektiva i en genomsnittskommun. Vi har noterat ett starkt intresse för dessa program bland äldre, då cirka 90 procent av alla inköpta broddar hämtas ut av målgruppen i de kommuner som delat ut broddar (8), men detta betyder inte per automatik att det är nya användare som nås eller att broddarna används på ett effektivt sätt. Med det sagt visar våra analyser av broddanvändningsdata insamlade av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tecken på att användningen av broddar har ökat med ungefär 7,5 procentenheter bland äldre i kommuner med broddprogram, och ännu mer i kommuner med omfattande utdelningsinsatser. I en hälsoekonomisk modelleringsstudie fann vi även att dessa program har god potential att vara samhällsekonomiskt lönsamma i alla svenska kommuner, oavsett lokala klimatförhållanden, även om de endast har en mindre påverkan på broddanvändning.  

Det förefaller därmed rimligt att programmen borde vara effektiva i genomsnitt. Emellertid saknas fortfarande omfattande empirisk evidens för en skadereducerade effekt, bortsett från data från vår Göteborgsstudie. Denna typ av evidens är avgörande för framtida beslutsfattande kring liknande åtgärder i andra kommuner och för att stödja beslut om fortsatt distribution i de kommuner som redan genomför dessa program.