Landskapet är det rum vi lever våra liv i. Rätt förvaltat ger det oss stora värden; mat, vatten, skönhet, kunskap och rekreation bland annat. När vi ändrar landskapet genom infrastrukturanläggningar skadas eller förloras många landskapsvärden, men möjligheten finns också att tillföra värden. För ett gott resultat, en hållbar utveckling, behöver vi bättre förstå effekterna av det vi gör, men också utforma regelverk och styrmedel så att det blir lätt att göra rätt, och där dåligt är dyrt. Landskapet måste hanteras som en helhet och inte som antingen ett kulturlandskap, en biotop eller ett friluftsområde. Å andra sidan är kunskapsframsteg ofta beroende av reduktionistiska ansatser där enstaka aspekter och fenomen studeras isolerat. Landskapsforskningen är en utmaning eftersom olika discipliner, med rötter i naturvetenskap, teknik, samhällsvetenskap och humaniora, måste mötas i ett gemensamt landskap. Landskapsperspektivet ska dessutom konfrontera ett infrastrukturperspektiv med tidplaner, budgetar och tekniska specifikationer som inte alltid inkluderar hänsyn och respekt för landskapets komplexitet. För detta behövs kunskap, klokskap och kompetens. Vi behöver forskning. Det handlar om forskning om infrastrukturens påverkan på landskapet på gott och ont och hur denna påverkan kan förändras. Trafikens och infrastrukturens inverkan på landskapet har länge varit en viktig miljöfråga inom Vägverket, Banverket och senare Trafikverket (Hedman, 2011). Kunskapsläget har stadigt förbättrats genom satsningar som Vägverkets ”Mål och Mått för Natur- och kulturmiljövärden”, Trafikverkets ”Landskap i långsiktig planering” (LiLP) och forskningsprogrammen Include (Integration of ecological and cultural dimensions in transport infrastructure management) och Triekol (TRansportInfrastrukturEKOLogi). Efterhand har insikten om vikten av internationell samverkan ökat. Satsningar på kunskapsutbyte via IENE (Infra Eco Network Europe, www.iene.info) och forskning genom CEDR (Conference of European Directors of Roads) har vidgat vyerna och givit Trafikverket och svenska forskare och konsulter tillgång till den internationella forskningen. Bortsett från Include har det i Sverige hittills saknats myndighetsövergripande forskningsprogram inom området, och regionala och lokala aktörer har inte varit direkt inblandade. Kompetens finns på Trafikverket, på universitet och högskolor samt vissa konsultfirmor, men några starka ”centers of excellence” finns inte, utan framstegen står och faller med enstaka forskare och deras nätverk. Angränsande forskningsområden har varit akademiskt starkare. Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, har formerat bl.a. Centrum för Biologisk Mångfald, Forum för MKB och miljöbedömning (tidigare MKB-centrum) samt Movium. Stockholm Resilience Center är ett annat exempel. Friluftsforskning finns på Mittuniversitetet, Blekinge Tekniska Högskola, Malmö Högskola och på GIH. Forskning om kulturlandskapet är mera splittrad men finns bland annat på Göteborgs universitet och Uppsala universitet. Även internationellt saknas starka forskarmiljöer. Några grupper i exempelvis Nederländerna, Australien, Brasilien och USA har uppnått en kritisk massa inom infrastrukturekologiområdet, men huvudsakligen drivs forskningen även här av enstaka forskare eller konsulter. Uppbyggnaden av nätverk kring infrastruktur och ekologi, för närvarande i Europa (IENE), USA (ICOET) och Australien (ANET), har skapat nya konstellationer och ökat slagkraften. Motsvarande infrastrukturanknutna samarbeten finns inte inom kulturmiljö- eller friluftslivsområdet.