Syftet med denna studie är att undersöka om och i så fall varför det är viktigt för mindre kommuner att arbeta systematiskt med trafiksäkerhetskartläggning jämfört med att genomföra åtgärder sporadiskt utifrån synpunkter från invånare eller bara från inkommen olycksstatistik. Studiens hypotes är att det är bättre att arbeta systematiskt med trafiksäkerhet samt att det går att fokusera trafiksäkerhetsåtgärder till starka stråk i kommunen dit trafikanterna kan ledas, för att skapa både god framkomlighet och god trafiksäkerhet med begränsade resurser.

För att undersöka hypoteserna har följande tre metoder använts: Litteraturgenomgång, fallstudier i tre mindre svenska kommuner samt analys av insamlat material från litteraturgenomgång och fallstudier.

Studiens resultat bekräftar hypotesen att ett systematiskt arbetssätt är bättre än ett ad hoc-baserat arbetssätt som i huvudsak utgår från synpunkter från invånare eller från inkommen olycksdata, men att dessa också kan och bör vara en del i det systematiska arbetssättet. Studiens resultat och diskussion utmynnar i ett antal rekommendationer för kommunernas trafiksäkerhetsarbete: 

·  Ta trafiksäkerhetsarbetet ur stupröret. Trafiksäkerhet bör inte ses som ett särintresse, utan integreras som en del i det strategiska planeringsarbetet i kommunen. Det ger också förutsättningar för att arbeta aktivt med åtgärder som gynnar både framkomlighet, trafiksäkerhet och åtgärder för en levande stad eller tätort med miljöer som uppmuntrar till vistelse och aktivt resande.

·  Använd olika metoder i det systematiska trafiksäkerhetsarbetet. Resultat i studien visar att det inte finns någon metod som ensamt kan utgöra det primära arbetssättet för kommunen, utan för ett lyckat trafiksäkerhetsarbete bör såväl synpunkter, uppsökande dialog, olycksstatistik och arbete runt skolor ingå i metodiken. Arbetet genomförs med fördel utifrån en trafiknätsplan.

·  Glöm inte trafiksäkerheten vid drift och underhåll. Antalet singelolyckor med cyklister är stort både på nationell nivå och i våra fallstudiekommuner, och många av dem sker – åtminstone på nationell nivå – på grund av brister i drift och underhåll.

·  Utformning, trafikreglering och trafikbeteende bör överensstämma. Hur gående och cyklister ska bete sig, och var gående och cyklisters framkomlighet prioriteras, bör tydligt framgå i trafikmiljön ur både trafiksäkerhets- och framkomlighetsperspektiv.

·  Definiera huvudstråk med omsorg. Vilket trafikslag som ska prioriteras kan skilja sig åt på olika platser. Därför kan det, utöver en ”nivå ett” på huvudnätet för bil, gods och cykel, behövas en ”nivå två” som visar att det är ett starkt stråk, men där anspråken kan prioriteras ned till fördel för ett parallellt eller korsande nivå ett-stråk. 

·  Barns väg till skolan är större än skolornas direkta närmiljö. För ett barnperspektiv i trafikplaneringen bör barns skolvägar ingå i trafiksäkerhetsarbetet, och då utifrån barnens hela väg till skolan – som ofta utgör en större del av tätorten än enbart skolornas direkta närmiljö.

Studien är framtagen med ekonomiskt stöd från Trafikverkets skyltfond. Ståndpunkter, slutsatser och arbetsmetoder i rapporten reflekterar författarna och överensstämmer inte med nödvändighet med Trafikverkets ståndpunkter, slutsatser och arbetsmetoder inom rapportens ämnesområde.