För att minska problem med trängsel på vägnätet i Stockholm och möta framtida transportbehov planeras en 21 km lång förbifart i nord-sydlig sträckning, varav cirka 18 km skulle gå i tunnel. Denna nya led, Förbifart Stockholm, förväntas förbättra luftkvaliteten i områdets central delar som avlastas trafik på ytvägar, samtidigt kommer de som färdas I tunnel att kunna utsättas för höga koncentrationer av trafikföroreningar.
Trafikföroreningarna utgörs dels av motoravgaser med avgaspartiklar (bl a dieselsot), kolväten och kväveoxider (NOX) som viktiga komponenter. Dessa föroreningar brukar studeras som indikatorer på hur farlig luften är, I synnerhet NO2 och NOX. I tunnelmiljö är NOX (NO + NO2) en bättre indikator än NO2 på hur hög avgashalten är i jämförelse med i utomhusluft och hälsostudier, eftersom NO inte oxideras till NO2 i samma utsträckning som i utomhusluft.
Förutom avgaser består trafikföroreningarna av slitagepartiklar från vägbanor och fordon (främst däck och bromsar). Dessa partiklar ingår i det man brukar kalla vägdamm, vilket består av större partiklar än avgaserna. För vägdamm kan masskoncentrationen (vikt/volym luft) av PM10 (partiklar mindre än 10 mikrometer) användas som ett relevant mått på koncentrationen.
För de mycket mindre avgaspartiklarna används inte så ofta masskoncentrationen i luft. Hur höga halter det skulle bli i tunnelmiljön beror förutom på utsläppens omfattning på ventilationslösningarna, varför beräknade förhållanden blir mer osäkra. För tunnelhalterna är det dessutom svårare att uppskatta antal exponerade personer och avskiljningen som fordonskupen ger. Beräkningarna för hur utomhusluften påverkas är förenade med mindre osäkerhet.
Skillnaderna i befolkningsexponering via ändrade årsmedelhalter i omgivningsluften har beräknats för NOX och PM10 med en spridningsmodell och upplösningen 100x100 m, vilket sedan kopplats till befolkningen vid årsskiftet 2011/12 (1 628 528 invånare) med samma geografiska upplösning.
Exponeringstillskottet från nyttjandet av tunnel har beräknats utifrån förväntat antal fordon, antal personer i fordonen, halten längs olika sträckor samt restiden längs olika sträckor. Som indikator på avgaser används NOX eftersom det finns kända dos-responssamband för viktiga effekter som inverkan på dödlighet. För vägdamm används PM10 som mått på halterna. Innan förändringen i hälsokonsekvenser beräknas för antalet personer som förväntas nyttja tunneln, dras ifrån den lägre exponering som skulle erhållas vid motsvarande resor på ytvägnätet.
Hälsokonsekvenserna av förändrad exponering har beräknats med etablerade metoder och beräkningsprogrammet AirQ utvecklat av WHO. För dessa beräkningar har relevanta exponerings-responsantaganden eftersträvats. För avgasernas effekt på dödlighet har vi hämtat sambandet från en studie genomförd i Oslo, med en relative ökning på 8% per 10 μgm-3 i NOX, och för vägdamm från en studie genomförd i Stockholm där dagligt antal dödsfall ökade 1.68% per 10 μgm-3 högre halt av PM10. För beräkningarna av tunnelexponeringens betydelse för förtida dödsfall har antagandena om de exponerades åldersfördelning stor betydelse, eftersom en relativ riskökning får större konsekvenser ju högre risken är från början. Ur ett biologiskt perspektiv kan man se det som att äldre är mer känsliga för exponeringen exempelvis för att deras lungor och hjärtan inte är lika friska som hos yngre.
Beräkningarna visar att för befolkningen skulle förbifarten minska antalet förtida dödsfall med 23,7 (95% CI 17.7–32.3) per år, huvudsakligen genom lägre exponering för avgaser. Minskad exponering för vägdamm står bara för 0,5 fall per år färre. Andra former av ohälsa beräknas också minska något till följd av lägre halter. Samtidigt skulle exponeringstillskottet som tunnelluften ger jämfört med resa på ytvägnätet bland annat leda till förtida dödsfall. Under rusningstid skulle avgashalterna i tunneln mätt som NOX nå närmare 2000 μgm-3. Att passera hela tunneln skulle två gånger om dagen, 5 dagar i veckan, under rusningstid, skulle ge ett tillskott till årsmedelexponeringen motsvarande 9.6 μgm-3 NOX. Om man antar ett genomsnitt på drygt 55 000 fordon per dygn vardera riktning och 1.3 person per fordon, fördelade som åldersgruppen 30–74 år, förväntas en årlig ökning av antalet förtida dödsfall om 20,6 (95% CI 14.1–25.6). Skulle det bli fler personer per fordon eller en högre andel känsliga t ex på grund av äldre resenärer, blir resultatet av exponeringen fler förtida dödsfall. De verkliga effekterna skulle alltså kunna bli annorlunda därför att scenarierna vi antagit inte stämmer.