Slutrapporten är framtagen med ekonomiskt stöd från Trafikverkets Skyltfond. Ståndpunkter, slutsatser och arbetsmetoder i rapporten reflekterar författaren och överensstämmer inte med nödvändighet med Trafikverkets ståndpunkter, slutsatser och arbetsmetoder inom rapportens ämnesområde. 

Ambitionen med denna rapport har varit att undersöka hur gångfartsområden ska vara utformade för att hastigheterna och funktionen i övrigt ska fungera enligt regleringen.

Gångfartsområden, woonerf, skapades från början i Holland som ett sätt att skapa fler friytor för vistelse i (befintliga) bostadsområden med tät stadsbebyggelse där det inte bedömdes finnas tillräckligt med vistelseytor. Genom att utforma gatorna för en låg hastighet kunde oskyddade trafikanter tillåtas att vistas över hela ytorna mellan husen. Biltrafik tilläts på de boendes/gåendes villkor. Förutom i bostadsområden har gångfartsområden blivit vanliga på stadsgator med handel och mycket gångtrafik men som saknar utrymme för breda gångbanor och/eller rena gågator inte är möjliga av någon anledning. Regleringen gångfartsområde används även på gator med relativt mycket bil- och/eller cykeltrafik.  

Rapporten beskriver studier av åtta gator reglerade som gångfartsområde. På fyra av gatorna har, förutom trafikmätningar, beteendestudier och platsobservationer genomförts. Studien visar att det är svårt att utforma en gata så att motorfordon framförs i gångfart, speciellt om tunga fordon behöver komma fram. En tydlig zonering minskar gångtrafikanternas nyttjande av hela gatans bredd och fordonsförarna förväntar sig en fri körbana, väjning mot fotgängare minskar och hastigheterna ökar generellt.