Denna studie har kommit till för att stärka pågående arbete med att förbättra produktiviteten i anläggningsbyggandet. Den har utgått från den motsägelsefulla bilden av dagens byggande där det, å ena sidan, hävdas att produktiviteten är dålig och utvecklingen svag och, å andra sidan, hävdas att den ständiga tillkomsten av resurssnålare produktionsmetoder, mer effektiva maskiner och bättre byggmaterial borde innebära förbättringar. Viktigast har därför varit vad som är sant och inte om produktiviteten, vad som driver den och hur den kan förbättras. Arbetet har utförts i två delar. Den första delen omfattar en genomgång av litteraturen. Den består av en jämförelse mellan statliga utredningar och forskning. Den andra delen, och för vilken litteraturgenomgången varit vägledande, omfattar en processgenomgång. Den består av en analys av hur kvalitet, tider och kostnader påverkas av externa och interna faktorer vid anläggningsbyggande, exemplifierat med tunnelbyggnation. De externa faktorerna omfattar den tekniska utvecklingen och de ökade kraven på arbetsmiljö och omgivningspåverkan. De interna faktorerna omfattar hur olika problem i genomförandet påverkar produktkvalitet, genomförandetid och produktkostnad. Genom detta har det kunnat tecknas en generell bild av vad som styr produktiviteten och därigenom också hur den kan påverkas. Resultaten indikerar att det saknas grund för att hävda att produktiviteten är dålig eller att utvecklingen är svag. Det indikeras också att effektiviteten i byggandet ökar på lång sikt, även om det inte har påträffats några data som visar att enhetspriserna sjunker. Utvecklingstakten uppfattas dock som låg. Detta beror bl.a. på högre krav på omgivningspåverkan och högre arbetsmiljökrav. Det beror också på att teknikutvecklingen är fragmenterad och sker utifrån ett konkurrensperspektiv i stället för att vara process – produktbaserad. Ny teknik kan därmed leda till både högre och lägre produktivitet på grund av svag koppling till den process som den avser att utveckla. Fragmenteringsproblemet indikeras även på ett mer övergripande plan. Detta avser den svaga kopplingen mellan byggandets olika genomförandeskeden, d.v.s. mellan planering, byggande och drift. Detta har bl.a. resulterat i att inget av de statliga betänkanden som studerats har sett sambandet mellan planeringskvalitet och byggeffektivitet som viktigt. I stället framhålls åtgärder som t.ex. konkurrens, affärsformer och utvecklad beställarroll som viktiga att arbeta vidare med, samtidigt som det inte redovisas något empiriskt eller analytiskt stöd för att de har någon koppling till konkreta orsaksförhållanden. Forskningen lyfter dock fram planering som en central del av möjligheterna till ett effektivt byggande, framför allt som medel för att reducera slöseriet. Flera av de statliga betänkandena visar ett tydligt intresse för de möjligheter som kan följa av ett ökat industriellt tänkande. Emellertid uppmärksammas inte det industriella tänkandets centrala tes om att det finns en koppling mellan upprepning och förutsägbarhet. Detta resulterar i att planeringens betydelse för det effektiva byggandet också förbises. Enligt processlitteraturen kan detta vara särskilt relevant vid de mycket korta serier som är aktuella vid anläggningsbyggande, d.v.s. få tillverkade enheter per process. Detta beror på att korta serier har lägre förutsägbarhet än långa serier, d.v.s. sådana serier som är aktuella vid BYGGPROCESSEN OCH PRODUKTIVITETEN – FÖRSTUDIE ii tillverkning av bilar, datorer m.m. Processlitteraturen ger också svar på vad som bör göras åt detta, nämligen ”planera in” slutproduktens kvalitet. Frågan om förutsägbarhet är nära knuten till kvalitetsteknik. Den är också nära knuten till frågan om riskhantering, inte minst genom att begreppet risk definieras som ”osäkerhetens effekt på mål”. Detta belyser även en av anläggningsbyggandets mest centrala och komplexa frågor, nämligen nödvändigheten av att precisera närmevärden för att kunna göra kalkyler och vikten av att förstå avvikelseriskerna vid användningen av samma närmevärden. Av dessa två, riktas nästan all uppmärksamhet mot närmevärdena medan frågan om hur säkra eller osäkra de är tilldrar sig mindre intresse. Även om användningen av successivkalkyler har ökat, och insikterna om osäkerheternas närvaro ökat i samma utsträckning, leder utförandet av dem inte till någon ökad effektivitet i byggandet då de inte påverkar osäkerheternas storlek, det bara synliggör dem. De leder inte heller till något tydligt lärande då detta kräver förståelse av de enskilda orsakerna till osäkerheterna. Successivkalkylering kan därför ses som ett verktyg för att mäta osäkerheter, medan det krävs andra åtgärder för att reducera dem. Kunskap från båda håll öppnar därmed dörren för ett iterativt planeringsförfarande, där det är relevant att ställa krav på acceptabla osäkerheter innan upphandling. Detta grundas på att de osäkerheter som är aktuella då kontraktet skrivs på, också är de som kommer att behöva hanteras under bygget. Den utförda förstudien redovisar en konceptuell modell över sambanden mellan kvalitet, tid och kostnad vid utförande av tunnlar. Trots avgränsningen bedöms modellen ändå kunna appliceras på anläggningsbyggande i allmänhet. Modellen lyfter fram frågan om kvalitet som grunden för möjligheterna att kunna förutsäga de detaljerade aspekterna av genomförandet i ett bygge. Detta beror på att brist på kvalitet, d.v.s. kvalitetsbrist, medför kostnadsökningar på grund av försämrade förutsättningar att genomföra den återstående processen, tillsammans med det ökade behovet av korrigerande åtgärder. Det ökar därmed också behovet av tid. Detta sätter därmed fingret på det centrala problemet: Toleranserna mellan tillåtna minimi- och maximivärden för varje parameter som krävs för att med tillräcklig noggrannhet kunna beräkna tider och kostnader för byggande av anläggningar är för stora eller för dåligt kända. Det fortsatta arbete som föreslås, föreslås riktas mot ett antal utpekade insatsområden som tar sin utgångspunkt i ovanstående problemställning. De är:  Tydligare krav och bättre förutsägbarhet i miljöarbetet: för att begränsa osäkerheterna vid prognostisering av vilka krav som kommer att gälla för byggande och drift föreslås att möjligheterna att införa nationella gränsvärden undersöks, d.v.s. på samma sätt som inom arbetsmiljöarbetet. Exempel: buller, vibrationer, stomljud m.m. Prognossvårigheterna rörande åtgärders effekt bör också undersökas för identifiering av förbättringsmöjligheter.  Begränsa osäkerheterna innan entreprenadarbetena upphandlas: mot bakgrund av att det är mer kostnadseffektivt att hantera osäkerheter i planeringsskedet än i byggskedet föreslås att tyngdpunkten i anläggningsbyggandet förskjuts mot det som utförs innan det upphandlas några entreprenader. Att driva utvecklingen i denna riktning bedöms vara den enskilt viktigaste punkten i detta program, samtidigt som det också är den enda punkt som stödjer samtliga andra. För att förverkliga detta bedöms två typer av insatser krävas, dels en övergripande insats, och dels insatser som adresserar de enskilda osäkerheterna. Då den BYGGPROCESSEN OCH PRODUKTIVITETEN – FÖRSTUDIE iii övergripande insatsen förutsätter att tids- och kostnadskonsekvenserna av osäkerheterna för byggandet och dess logistik kan simuleras i 5D innan upphandling, föreslås att det undersöks vilka möjligheter det finns att utveckla ett sådant beslutsstöd (pågående BIM-satsning ses som en hörnsten). Då arbetet med att reducera enskilda osäkerheter kräver specifika val för varje osäkerhet, föreslås att redan påbörjat arbete rörande osäkerheter avseende bergförstärkning vid tunnelentreprenader fullföljs. Det föreslås också att de osäkerheter som gäller för prognostisering och utförande av tätning och frostsisolering undersöks på motsvarande sätt. Annat som föreslås undersökas närmare avser kostnaderna för markåtkomst och kommuners och länsstyrelsers tilläggskrav. Genom att på detta sätt ständigt öka kunskapsmassan om enskilda osäkerheter, stöds också det övergripande arbetet med simuleringar.