Rapporten är framtagen med ekonomiskt bidrag från Trafikverket Skyltfonden. Ståndpunkter och slutsatser i rapporten reflekterar författaren och överensstämmer inte med nödvändighet med Trafikverkets ståndpunkter och slutsatser inom rapportens ämnesområde. Rattfylleri är ett stort trafiksäkerhetsproblem i Sverige. Årligen rapporteras dödsolyckor där den anhållne är misstänkt för grovt vållande till annans död, vårdslöshet i trafik, grovt rattfylleri samt avvikande från olycksplats. Särskilt problematiskt är om föraren efter olyckan lämnar platsen och vid påträffandet är alkoholpåverkad. Inte sällan uppger föraren då att hen druckit alkohol efter körningen, s.k eftersupning eller efterförtäring, vilket kan leda till bevissvårigheter för polis och åklagare. I de fall där den misstänkte inte anträffas i direkt anslutning till körningen är polisens rutiner att ta ett blodprov samt två urinprover med en timmas mellanrum. Genom detta förfarande kan man bedöma om det huvudsakliga alkoholintaget skett i nära anslutning till provtagningen eller längre tillbaka i tiden. Bedömningen utnyttjar skillnaden i blodalkoholhalt (BAC) och urinalkoholhalt (UAC) vid ett visst tillfälle samt skillnaden mellan två på varandra följande urinprovers UAC. En UAC/BAC kvot högre än 1,25 indikerar att all alkohol har fördelats i kroppen och att man är i eliminationsfasen. En kvot mindre än 1,0 talar starkt för att man nyligen intagit alkohol och fortfarande är i absorptionsfasen. Den andra parametern är UAC2-UAC1 som visar sjunkande värde om man är i eliminationsfasen. Det vetenskapliga underlaget för dessa parametrar är hämtat från experimentella studier med engångsintag av alkohol, vanligtvis starksprit under en kort period. Förhållandet mellan alkoholhalten i blod och urin kompliceras emellertid när alkoholförtäringen utsträckts över en längre tidsrymd eller om man även druckit alkohol vid ett tidigare tillfälle. Man kan anta att merparten av de personer som observerats dricka alkohol efter körningen också har gjort det före färden. På vilket sätt detta scenario skulle kunna inverka på alkoholkurvorna i blod och urin är inte utrett. I den aktuella studien gavs därför alkohol vid två olika tillfällen och i tre doser i form av antingen öl, vin eller starksprit. I Norge används en annorlunda modell för att utreda efterförtäring, nämligen analys av etanolens metaboliter etylglukuronid (EtG) och etylsulfat (EtS). Vi avsåg därför även att jämföra den svenska och norska modellen i vår studie. Våra hypoteser att halter och förhållandet mellan etanol i blod och urin liksom av EtG och EtS i blod kan användas för att bedöma när en person senast intagit etanol visade sig sanna under de nya förhållandena och bekräftar att båda modellerna är användbara även när den misstänkte har alkohol i blodet sedan tidigare. Kvoten mellan halten etanol och halten EtG i ett blodprov är den parameter som bäst kan upptäcka om ett intag skett i nära anslutning till provtagningarna särskilt om efterintaget är en liten mängd alkohol. Vi bedömer det som mycket osannolikt att efterförtäring av stora mängder alkohol skulle kunna förbises även om den misstänkte haft alkohol i kroppen vid tillfället för eftersupningen oavsett vilken modell som används.