Bestämning av ett jordmaterials styvhet bestäms normalt i fält med hjälp av statiska plattbelastningsförsök där en platta på ytan belastas stegvis i två cykler och en representativ modul bestäms utifrån underlagets deformation. Modulen från den andra belastningscykeln, Ev2, anses vara ett mått på materialets styvhet. Dock sker belastningen vid en annan spänningsnivå än den som belastar den slutgiltiga banken under järnvägens eller vägens driftsskede. Bankmaterialets icke-linjära egenskaper ger därför en osäker relation mellan plattbelastningsmodulen Ev2 och elasticitetsmodulen (E) vid aktuell spänningsnivå. En viktig aspekt är hur Ev2-modulen tolkas i förhållande till den E-modul som bör användas vid beräkning med numeriska metoder. Spårstyvheten modelleras utifrån elasticitetsmodulen i bankmaterialet men eftersom kunskap saknas om sambandet mellan E-modul och uppmätt Ev2-modul är det angeläget att tolkningen av uppmätta Ev2-moduler undersöks närmare. Denna rapport innehåller en förstudie i form av en litteraturgenomgång som ger ett beslutsunderlag för fortsatta studier. Sambandet mellan E-modul och Ev2-modul finns endast mycket sparsamt beskrivet i litteraturen, delvis beroende på att statisk plattbelastning skiljer sig mellan länder och genomförandet påverkar den utvärderade modulen. Det kan dock konstateras att det finns brister i den konventionella utvärderingsmetoden som ger en avvikelse mot de verkliga deformationsegenskaperna. Vidare är det stor skillnad i belastning med en försöksplatta och belastning av tåg på en spårplatta, framförallt gällande spänningsnivå och influensområde. Mycket högre spänningar vid plattbelastning gör att jordens icke-linjäritet kan få en stor påverkan och att modulen således underskattas. Eftersom plattan är betydligt mindre än spårplattan får också jordens inhomogenitet en stor inverkan, vilket även det bör underskatta modulen. Dessutom skiljer sig horisontalspänningen eftersom den omkringliggande ytan är obelastad.