I arbetet har kalciumklorid respektive magnesiumklorid utvärderats i kombination med fyra olika finmaterial (granit, amfibolit, metagråvacka samt naturlig silt) vilka används vid underhåll av grusvägar. Vattenlösningar av respektive salt har tillförts finmaterialet varefter regn och upptorkning har simulerats i laboratoriemiljö. Utvärdering har gjorts med avseende på mängden kvarvarande salt efter regnsimulering samt svepelektronmikroskopi (SEM) och optisk mikroskopi på finmaterialet efter upptorkning.

Det har varit svårt att dra några slutsatser. Den framtagna försöksmetodiken har inte kunnat påvisa agglomerering i finfraktion av grusslitlager eller ge ledning till doseringsråd.

Man kan se att kalciumklorid är effektivare per giva än magnesiumklorid. Det krävs mindre mängd salt (flingor) för att binda en viss mängd vatten med kalciumklorid än med magnesiumklorid vilket dock är känt sedan tidigare.

Agglomerering kunde inte bevisas med upprepade försök.

Kemiskt var det ingen större skillnad, salterna betedde sig snarlikt och enligt tidigare känt beteende. Skillnader av beteende beroende på typ av bergmaterial var försumbart i förhållande till salternas inverkan.

Den allra största delen (som minst 80 %) av tillfört salt har lakats ur efter regnsimulering. Ingen skillnad mellan kalcium- och magnesiumklorid eller de olika finmaterialen kunde konstateras avseende urlakning. En liten skillnad mellan urlakning av katjoner och anjoner kunde konstateras där katjonerna hölls kvar i finmaterialet. Detta kan röra sig om en jonbytareffekt.

Analys med SEM och optisk mikroskopi kunde inte påvisa några egentliga skillnader mellan de olika kombinationerna av salt respektive finmaterial.

Vid upptorkning av finmaterialet kunde konstateras att kalciumklorid, räknat som handelsvara, kan absorbera mer vatten än magnesiumklorid. Denna effekt kvarstod även efter att regnsimulering har utförts.

Den metod som utvecklades i samband med arbetet gav inga påvisbara skillnader, som inte var kända sedan tidigare, mellan de olika salterna och finmaterialen. Troligen har systemet förenklats så långt att relevanta parametrar tagits bort eller inte reflekterar verkliga fältförhållanden.  

In this study, calcium chloride and magnesium chloride have been evaluated in combination with four different fine materials (granite, amphibolite, meta greywacke and naturally occurring silt), which are used for gravel road maintenance. Aqueous solutions of the two salts have been added to the fine material where after rain and drying has been simulated under laboratory conditions. Evaluation has been performed in terms of residual amount of salt after rain simulation, and SEM and optical microscopy on the fine material after drying, respectively

It has been difficult to draw any conclusions that would yield new information from the tests. The methodology developed was not able to show agglomeration in the fine fraction of the gravel road material and it was not possible to provide recommendations regarding the dosage of dust binding agents.

The tests show that calcium chloride is more efficient in retaining moisture than magnesium chloride when the comparison is based on the amount of flakes used.

Agglomeration could not be proven despite several repeated tests.

The chemical properties did not differ significantly, the salts behaved similarly and according to earlier known data.

Differences in the origin of rock material was negligible compared with the effects of the salts.

The added salt was for the most part (with a minimum of 80%) leached out during the rain simulation. No differences between calcium chloride and magnesium chloride or between the different fine materials were observed in terms of leaching. A small difference between leaching of cations and anions was recorded where the cations were retained in the fine material. This might be an ion-exchange effect.

Analysis with SEM and optical microscopy did not yield any significant differences between the different combinations of salt and fine materials, respectively.

During drying of the fine material it was observed that calcium chloride, calculated as commercial product, could absorb more water than magnesium chloride. This effect persisted also after the rain simulation.

The experimental method that was developed during the study did not give any, previously not known, differences between the different salts and fine materials. Probably the system has been simplified to such an extent that relevant parameters were removed or do not reflect real field conditions.